Kära Japan!
På måndag lämnar jag dig och äventyret vi haft hos dig. Fyra år har vi varit här. Mina bästa år i livet … hittills.
Det första året var både bäst och värst. Bäst på så sätt att vi insöp Japan genom varje por, vi imponerades av det vackra, av det fula och blev förälskade i Kyoto som stad. Vi följde månadsbladets “Kyoto Travellers Guide” alla tips om marknader, festivaler och restaurangtips. Vi var nog mer turister i landet det första året. Den första plommonträdsblomningen som efterföljdes av körsbärsblomningen som är så extremt sagolikt att man verkligen förflyttas till Nangijala. När sedan den första hösten kom och den s.k. röda lövsäsongen, så insåg jag snabbt att det inte var vanliga höstfärger som jag hade trott, utan en eld av blodröda blad på bl a japanska lönnar. Hösten i Japan är den bästa årstiden. Men, det första året innebar också en del stress. Stress att Ester inte trivdes de första två månaderna, jag minns hur hon höll andan emellanåt för att hon inte ville andas japansk luft. Att hitta rätt produkter i mataffären. Det blev tydligt att bilder är viktiga på förpackningar, men det verkar inte japaner att tycka (kanske för att deras tecken är tillräckligt dekorativa). Jag saknade cream fraiche väldigt mycket, cream fraiche förenklar matlagning väldigt mycket. Men nu, efter fyra års avvänjning, är det en av mina önskningar att vi inte ska falla tillbaka i “cream fraiche-träsket”. Soya och misopasta kan man göra underverk med! Att komma på vad jag skulle fylla barnens matlådor med var riktigt jobbigt, dessutom har de helt olika åsikter om vad som är gott och inte.
Från Kyoto åkte vi till Nagahama, en by som ligger vid Biwa lake, härligt japanskt framför allt att bo på Ryokan. Vi har besökt Kobe, Osaka och Hiroshima. När vi besökte Hiroshima hade vi mamma & Georg med oss. Vi flög till Okinawa, en tropisk ö som ligger längst söderut av alla öar som bildar Japan. Somrarna tillbringades förstås i Sverige. Jularna har firats i 30 – 35 graders värme På Guam och Bali. Förra julafton åt vi julbord på restaurang Stockholm i Tokyo, då bodde vi på hotell innan vi fick tillgång till vår lägenhet.
Efter tre år i Kyoto, kände vi oss klara med det. Äventyrskänslan var borta och vardagen hade rotat sig, och det var ju inte riktigt meningen. Det blev ett fjärde år i en annan stad: Tokyo.
Från att ha bott i ett inklämt hus i ett av Kyotos äldsta områden, charmigt till tusen, flyttade vi till ett modernt boende, 42 våningar upp i himlen i världens läckraste stad. Här väntade ett annat liv. Från att bo i en stad som den enda svenska familjen (bortsett från fam. Gisselgårds tid på 11 mån), till att ingå i en svenskförening (swea), som erbjöd hur mycket socialt som helst. Jag dök in i gemenskapen och bokade in mig på allt, men efter ett halvår fick jag backa, det blev för mycket av det goda. Det trodde jag inte var möjligt efter Kyototiden. Kyoto var socialt genom flickornas skola. Vi lärde känna flera familjer som jag verkligen hoppas vi kommer att ha fortsatt kontakt med (vi har det nu i alla fall). Familjer från Tyskland, England, USA, och Japan förstås. Det är relationer som har påverkat och förändrat, det är värt mycket.
Tack Japan för all god mat!!! Fräscha råvaror som smakar det de ska. I Japan så följer man säsongerna, är det inte säsong för päron så finns det inte att köpa. Helt rätt! Vi har inköpt en ny riskokare och packar med oss japanskt ris så fraktbåten kommer riskera att sjunka.
Jag vill också be om ursäkt för många saker. Att jag fortfarande inte kan språket, knappt alls. Men det är svårt! Hade jag bestämt mig för att lära mig det hade det krävts heltidsstudier och hårt arbete under alla fyra år, och då hade jag inte hunnit med mina andra heltidsstudier jag ägnat mig åt. Det gick helt enkelt inte ihop. Jag vill be om ursäkt för min klagan över långsamheten i landet, varför ni japaner går så himla sakta. Era “problem” att ge ett nekande konkret svar utan att slå knut på er själva. Min klagan beror nog på att jag krävt för många likheter med mitt hemland. Men nu, har jag fått ett bättre tålamod. Frågan är hur det fungerar i Sverige. Då är nog tålamodet borta igen, och en annan irritation infinner sig som t ex över dålig service, långa köer till kassan, jag måste packa ur min inköpskorg själv, jag måste stänga dörren när jag åker taxi (egentligen inget problem eftersom jag inte har råd att åka taxi i Sverige), uteblivna leenden, gles tågtrafik, förseningar, högre kriminalitet osv osv.
Japan, tack för allt! Jag har lärt mig mycket om mig själv genom att ha bott hos dig. Jag har vidgat mina vyer, fått känt på att få bo i en annan kultur, kikat in i flera andra kulturer. Våra barn pratar flera språk, i vår familj är det barnen som kan prata ett främmande språk över sina föräldrars huvuden, men det gör oss enormt stolta och glada.
Om några dagar flyger vi hem. Det känns också väldigt bra. Jag tror det är dags för ytterligare ett äventyr.
Sayonara, men vi kommer tillbaka!
/Lena o Co
Lena i Tokyo 