The big egg

Tokyo Dome är Japans största konserthall samt hemmaplan för Yomiuri Giants baseball team. I området finns en del affärer och ett nöjesfält. Det var nöjesfältet som lockade oss dit igår. Vi var tre mammor och 6 barn som hade en kanondag tillsammans. Det var studiedag på barnens skola, ett perfekt tillfälle att besöka nöjesplatsen mitt i Tokyo utan att fastna i alltför långa köer.

Klockan 14 öppnades biljettluckan för basebollsbiljetter. Det är så fantastiskt strukturerat och ordning&reda här i Japan, man markerar sin köplats med vad man tycker passar, sedan sätter man sig i skuggan och väntar i lugn och ro.

Snart åker mamma till Arlanda för fortsatt färd till oss! I morgon runt lunch möter jag henne vid Shinagawa station. Yes!

Hemflytt

Vi flyttar hem till Sverige den 20 december, bokat och klart!

Man brukar säga när man tänker tillbaka på något bra att tiden har gått fort, men jag tycker att det känns som att tiden inte har gått fort eftersom det har hänt så himla mycket under dessa fyra år! Jag vill nog redan nu påstå att dessa år har varit de bästa!

…men det är inte slut än, drygt tre månader kvar. Mamma kommer hit nästa torsdag, Ola och jag ska till Hongkong, syrran med familj kommer i november + en massa annat lajbans däremellan.

helgen som gick

Genom flickornas skola TIS har vi fått flera tillfällen att idga välgörenhet. Det vi har gjort ett par gånger är att vi har betalat en biljett för att se barnen uppträda på scenen, huvudparten av biljettintäkterna har gått till välgörenhet, bl a en skola i Kambodja. I söndags betalade vi 2 500 yen var för att tillsammans med andra godhjärtade människor promenera 2 km runt Shiba Park. Efter promenaden fanns det mat och dryck att inhandla från olika stånd, det fanns även lekar för barnen. Kändes bra, och lite märkligt, eller bara ovant kanske. Märkligt att man liksom betalar för att vara med på detta som kallades “Charity Walkathon” och gå runt en park, men hade de bara bjudit in folk till parken och det kostat 225 kr/pers hade man nog inte tyckt att det var så intressant….eller?

Eftersom det är varmare än i h——t är det gott att svalka sig med smaksatt iskross. Vi har den varmaste sommaren/sensommaren här i Japan sen de började mäta temperaturen i slutet av 1800-talet. Pust.

Det var inte bara folk från TIS, utan även denna mannen som frågade var vi kom ifrån. Då Ola svarade ”Sweden” fågade han: – da måhände ni snacke norsk” …. man slutar aldrig att förvånas.

I lördags var jag och Ester och pysslade med japanskt washipapper. Det blev ytterligare två minibyråer, nu har vi fyra stycken 🙂 Så här blev Esters:

Ola och Maja var på ett akvarium där de bl a fotade den här sågfisken:

Onigiri making

I Tokyo finns det uppskattningsvis mellan 3 500 – 5000 hemlösa. Den vanligaste orsaken till hemlöshet är att man blivit arbetslös. Problemet här i Japan är att ofta så bor folk i bostäder som tillhör företaget, så blir du av med jobbet blir du även av med boendet. Inte nog med det, för att få ta del av bidrag, måste du ha en hemadress.

Det finns flera platser i Tokyo där många hemlösa “bor”. Ett sådant är ett garage i Shibuya. Men  där blir de väckta och utsjasade varje morgon klockan 5. Utanför garaget klockan 5 varje morgon delas det då ut onigiris (risbollar) till de som önskar.

I dag var jag tillsammans med två grannar i Union Church´s lokaler i Harajuku och hjälpte till att forma dessa onigiris. Vi var 9 personer som pratade och skrattade medan vi kletade med riset. Ett häftigt sätt att träffa nya intressanta människor och samtidigt göra något gott! Dit kommer jag att gå flera gånger, absolut!

På Omotosando finns en mix av butiker, från lyx till japanskt hantverk (vilket iofs också är lyx):

Det japanska havet

45 min med tåg så kommer man till Kamakura, den mysiga lilla staden med den stora stranden vid havet. Vi åkte dit igår med två andra familjer. Till skillnad från förra gången som jag gick vid den stranden (före badsäsongen) fick man nu känslan av att vara på Hawaii eller på någon grekisk ö där man erbjuds att hyra solstolar och parasoll. Det fanns fullt av olika matställen och barer som byggts upp för att finnas tillgängliga över badsäsongen. Vi badade i havet som inte svalkade det minsta men som passar en badkruka som jag. Sedan gick vi upp och åt en god lunch.

Innan vi lämnade våra grejer på filtarna så pratade vi om hur skönt det är att kriminaliteten är så låg här i Japan, att man inte behöver vara orolig för att bli bestulen. Ester frågade i samma veva om hon kunde lämna sina grejer på filten, svar JA (med grejer tänkte jag spontant på kläder, spel och handdukar, själv placerade jag mina shorts i stora bagen eftersom mobilen låg i ena fickan). Ester och hennes kompis Rika (på besök från Kyoto), lämnade lunchbordet före oss andra. Efter ett par minuter kommer Ester tillbaka och säger att hennes handväska är borta (!!!!) Hjälp! I Japan!!!! Jag rusar ner till filten och med en förtvivlad uppsyn, uppspärrade ögon och lätt rödflammig konstaterar faktum, väskan är borta. Då kommer en tjej från grannfilten fram till mig och berättar: en man hade närmat sig våran filt och med ett ryck fått med sig Ester lilla väska vilket hon (grannfilten) lyckligtvis uppfattade, hon sa då till hennes man att springa efter tjuven vilket han gjorde. Han fick fatt i mannen och tog därefter med honom inklusive Esters handväska till polisstationen som låg på andra sidan gatan.

Medan hon berättar kommer hennes man tillbaka och vi går tillsammans till polisstationen. Det var ett litet poliskontor med spartansk inredning i form av ett avlångt bord med några fällstolar. På bordet fanns Esters väska, och på en stol med ryggen mot dörren satt en äldre man med grått skäggstubb, dåliga tänder och ljusblå tröja. Vi blev kvar i rummet i ca 1 1/2 timma. Vi uppgav vad som fanns i väskan, de undersökte innehållet väldigt noggrant, räknade mynten,  och mätte väskans storlek med en linjal. Vi fick fylla i uppgifter om när vi lämnat filten, vår adress, tumavtryck med mera med mera. På ena kanten av det avlånga bordet förhörde de mannen som fångat tjuven, och på den andra kanten förhörde de tjuven, mannen med den blå tröjan. De hade olika versioner. Enligt tjuven hade väskan råkat fasta på hans ben och att han råkat få med sig väskan osv. Poliserna valde att tro på den andra mannen.

Tjuven uppmanades nu att be om ursäkt till oss vilket han gjorde. Sedan frågade poliserna om vi godtog ursäkten. Det gjorde vi. Då började tjuven gråta, även jag fick tårar i ögonen. Tjuven var som sagt en grånad man, japan, med dåliga tänder. Jag inser nu att jag råkade ut för “stockholmssyndromet”, att jag kände sympati för tjuven. Efter detta får jag en mycket märklig fråga: “vill du att han ska in i finkan och i så fall hur länge?”. Herregud, det blev ju helt absurt. Jag svarade att jag inte ville skicka mannen in i fängelset. Det blev tyst. Rika, Esters kompis och min tolk, menade att Poliserna inte riktigt delade min uppfattning utan gärna vill få in mannen bakom galler så att han inte upprepar detta brott. Jag frågade då om han var en flitig kund hos dem vilket han inte var, de hade aldrig sett honom tidigare, jag stod fast vid mitt beslut. Poliserna var missnöjda. Under tiden vi var inne på poliskontoret förhördes tjuven av 5-6 olika polismän, jag uppfattade ordet “gaijin” upprepade gånger vilket betyder “utlänning”, poliserna hade talat om för tjuven vilken skam detta är att han stulit ifrån utlänningar, en skam för Japan. Faktum är att de som stjäl oftast inte är japaner, japaner stjäl inte, punkt slut. Tjuven skämdes och jag tyckte synd om den grånande mannen med den blå tröjan.

Hemma!

Då är vi tillbaka i Tokyo efter drygt 6 veckor utlandssemester. Det har varit mixade känslor under sommaren, med tanke på att kommande fyra månader är de fyra sista här i detta fantastiska land!

När vi landade och åkte från Arlanda njöt vi av atmosfären och all himmel och luft som finns i Sverige. Vi började smida planer om vad som ska handlas när vi flyttar hem, vilken bil och vilka mindre renoveringar vi vill börja med i huset vi inte bott i på fyra år. Vi började längta efter att få tillgång till vår trädgård och få lite jord under naglarna. Efter några veckor övergick dessa tankarna istället till en längtan tillbaka till Japan och en viss panik över att nedräkningen påbörjats inföll sig.

Men, nu är det spikat att vi flyttar hem och det gäller att se det bästa i det. Jag ser fram emot att Maja kommer att kunna leka med kompisar lite lättare på fritiden, att Ester ska få återgå till den svenska skolan och alla sina kompisar där som hon fortfarande har bra kontakt med. Jag själv ska söka jobb inom en helt ny bransch vilket ska bli otroligt spännande men jag är samtidigt stressad över hur arbetsmarknaden ser ut och mina möjligheter att just FÅ ett jobb (som jag vill ha).

Kvicksilvret kokar här i Tokyo och framför allt är luftfuktigheten extremt hög. Det inrotade svenska måstet att man måste gå ut om himlen är blå och solen skiner är som bortblåst, istället sitter vi inomhus hela dagarna under ACn och njuter av att vara hemma.

I lördags var det Obonfestival här i Tokyo. Ett hejdundrande fyrverkeri som pågick i hela 1 1/2 timme avfyrades i vattnet utanför vår lilla ö. Alla boende på Shibaura hade gäster i lördags eftersom vi liksom har första parkett (det var kö till hissarna). Även vi hade gäster, en kollega till Ola och hans fru kom över på Sushi och utsikt.

Obon firar man i Kyoto genom eldarna i bergen som jag skrivit om tidigare år. Ljuset ska visa förfäderna vägen tillbaka till jorden, för de kommer nämligen på besök mellan den 13-18 augusti varje år.

Ensam hemma

Hejsan, Ola heter jag och är gift med hon som brukar skriva här. Hon har dragit nu, hon och barnen har åkt till Sverige. På semestar alltså, de kommer tillbaka men just nu är jag ensam hemma. Så jag tänkte fulskriva lite här.

Kanske för att vi nu som ni vet flyttat till Tokyo så drar jag mig till minnes den första sommaren i Kyoto då jag kommit tillbaka efter välförtjänt semester. Familjen var fortfarande kvar i Sverige och en av mina japanska arbetskamrater frågade på vilken restaurang som jag åt middag nu när min fru var bortrest. Ni skulle ha sett vilka fågelholkar de blev när jag berättade att jag lagade min mat själv, helt otroligt.

Det är ju det som är så med oss svenska män att vi inte är så beroende, vi klarar av att laga mat och peta öronen själva. Vi behöver inte dricka vatten om ölen är slut vi kan handla nya.

Den här veckan är som den förra när det kommer till vädret.

33 grader varmt, 110% absolut luftfuktighet. Jag vet inte om det är några av er som joggar? Men ni känner kanske igen er när ni på hösten (om en månad) ska ut och jogga och det är sådär kallt så det gör lite ont i halsen. Så är det inte här nu, här är det som att ta på sig det klassiska oranga Helly-Hansen stället, stätta duschen på 40 C och kliva in för att sen torka sig med hjälp av en hårfön.

Nått man inte sett så mycket av här i Japan är direktreklam. Varför frågar ni, Jag svarar vet inte. Men idag av alla dagar just som familjen åkt på semester kom det i brevlådan ett  reklamblad. Man skulle kunna kalla det riktad reklam ungefär som på google ni vet där till höger där det kommer upp reklam för sånt man är intresserad av (sprit och bilar), undrar hur det går till.

Reklambladet som antagligen är till mig eftersom det är bara jag här har överskriften Concierge Services och man har som exempel något man kallar services on demand. Och där finns det catering service och maid service. Det kan inte vara en tillfällighet.

I morgon blir det fotboll på stan, Japan – Paraguay.

7 somrar

Idag fyller Maja 7 år!!! Hon har räknat ner dagarna sedan i julas. Väckarklockan ringde i ottan, trots att det är söndag, målet var att vakna före Maja (vilket vi förmodligen inte gjorde i alla fall). Traditionsenligt firas Majas födelsedagar på tivoli, i år blev det Tokyo Disney Sea. Dit åkte vi i torsdags för att undvika alltför långa köer till roligheterna. Ester hade med sig en kompis, Ellie. Vi hade en kanondag!

Midsommaren firades tillsammans med närmare tjugo andra svenskar. Sill, snaps (IKEA säljer sprit), lax, köttbullar och annat gott intogs med tillhörande glada tillrop och visor. En kanontrevlig midsommar!

I morgon åker jag, Ester och Maja västerut! Ola kommer den 10 Juli för att hinna med Gotlandsfärjan den 11 Juli för den årliga Kina-träffen. Sedan blir det Örebro och efter det bor vi en dryg vecka i Enebyberg innan Ola åker tillbaka till Tokyo sista dagen i Juli. Tiden då Ola inte är i Sverige bor vi tjejer hemma hos mamma, Georg & Uno (hundvalp).

Om jag får igång mitt kontantkort (utsikterna är ljusa) från förra sommaren så är mitt mobilnummer: 0730 454014

19 juni

Ola och Ester (iklädda  japanska fotbollströjor) håller till på en utomhusbar med storbildskärm och hejar på Japan då de möter Holland i VM. Jag och Maja håller oss hemma framför SVT play för att se på alla prinsar och prinsessor. WOW!

Den blomstertid nu kommer!

Nu har vi sommarlov!

Idag hade vi vår första skolavslutning på TIS. Den för oss första skolavslutningen utan fokus på avslutningskläder och med skillnaden att glädjen liksom inte kunde infinna sig eftersom folk stod och grät lite här och där. Det är baksidan med internationella skolor, att det är sådan omsättning på elever eftersom de flesta familjerna, precis som vi, är här i Tokyo under en begränsad tid. Även lärarnas omsättning är hög, en hel drös av dem slutar och ska börja på andra internationella skolor i andra spännande länder.

Det var 83 elever (av 370) som slutade på TIS idag.

De vuxna som sitter på stolarna är lärare som slutar, barnen som står runt omkring är de som slutar (inte de som sitter med ryggen mot kameran eller de på scenen).

Majas klass:

Ester och hennes kompis Sophie (fr. US):